Bild: MiaDet är i dagarna fyra månader sedan vi fick beskedet om att vårt kärleksbarn inte levde längre, som gav upp innan h*n ens fick chans att möta oss. Fyra långa månader. Det känns fortfarande grymt, orättvist, tufft, jobbigt och sorgligt fortfarande. För den som tror att vi nog har gått vidare kan jag säga att det känns inte bättre, det gör inte mindre ont. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på vår sorg som fortfarande finns kvar och det gör fortfarande så ont. Varje gång jag ser mig i spegeln ser jag det pigmentsmärke jag fick under mitt vänstra öga av vår lilla bebis, som ett litet minne av vårt första barn. Jag väljer att tro att h*n stannade kvar i magen så länge och fick hjälpas på traven ut för att h*n inte ville lämna oss, vårt lilla pyre och vårt efterlängtade barn.
Så vill jag passa på att säga t a c k till er som fortfarande mailar till mig så långt i efterhand, det värmer verkligen och sorgen blir inte mindre men jag har lärt mig att leva med den på ett annat sätt än i början då gråten dominerade min vardag.
Tänk gärna på att inte säga plumpa saker till den som förlorat sitt barn (eller bär på sorg av någon annan anledning), som att säga t.ex det nonchalanta "att det är ju så vanligt" gör inte sorgen lättare och inte heller tanklösa bemötanden och handlingar. Det räcker med att finnas till, visa att man finns och säga några vänliga ord. Jag vet att inte alla klarar av att säga något, att det väcker känslor man inte klarar av och att det då är lättare att vända ryggen till. Vilket i sin tur kan leda till större smärta hos den som sörjer när de närstående sviker. Ibland får man dock svälja egoismen och visa omtanke som är bland det finaste du kan ge någon. Det är i stormens öga man behöver tröst och stöd, inte veckor eller månader i efterhand..
Till er som läser min blogg vill jag önska en hjärtlig alla hjärtans dag och all kärlek till er som visat värme och medlidande till mig och min man i samband med vårt missfall, det betyder mer än vad ni någonsin kan ana..
♥♥ Mia
Inlägg
