måndag 14 juni 2010

Till Ina

den där kommentaren du skrev (tillägg: för er som frågat om Inas kommentar så ser ni den i kommentarfältet till föregående inlägg) sårar rejält. För det första tycker jag det känns läskigt att du tror att du har koll på min förra graviditet - antingen har du väldigt gott minne angående detta eller så har du lusläst bakåt, vet inte vilket som känns värst. Men du har fel trots att du tror att du har koll - vi förlorade inte barnet i 8:e veckan utan i 11:e vilket innebär tredje månaden, på väg mot den fjärde. Barnet tros ha dött i 8:e, det är en väldig skillnad. Jag gick med vårt döda barn i magen i ovisshet och gick igenom en svår tid med ett missat missfall och en skrapning samt många månader därefter med en stor sorg i hjärtat som fortfarande finns kvar och gör ont. Men enligt dig får jag tydligen inte sörja mitt barn för att jag inte var längre gången vilket jag tycker är mycket okänsligt att skriva. På vilket sätt blir sorgen mindre eller större ju tidigare eller senare i graviditeten man går?? Jag hade en vecka kvar till fjärde månaden, är det inte tillräckligt länge för att få sörja mitt barn? Hur understår du dig?! Om du nu gått igenom ett missfall själv borde du veta bättre. Dina rader gör att jag tvekar på att fortsätta vara så öppen om min graviditet denna gång eller överhuvudtaget. Kanske ska jag vara mindre öppen eller sluta blogga helt, detta känns riktigt obehagligt! Synd att du är så feg att du valt att vara anonym, annars hade du fått ett mail av mig istället för att jag ska behöva bemöta din kommentar öppet på det här viset.

Tack för en mycket okänslig kommentar som fått mig både arg, ledsen och tveka över hur jag ska gå vidare med mitt bloggande!

Tillägg:
Ina - nu får det vara nog, du är inte välkommen in hit längre. VAR har jag påstått att jag gick längre i min graviditet än vad jag gjorde?? Jag har aldrig skrivit att vi förlorade ett fullgånget barn, jag har skrivit att vi fått missfall och missfall kan ske, som alla vet, från start till sen graviditet. Det gör mig fruktansvärt ledsen att få en sådan kommentar slängd i ansiktet. Om du läser tillbaka har jag skrivit öppet hela tiden om missfallet, sorgen och hur livet gått vidare efter detta. Du är nog den mest känslokalla människa jag stött på i bloggvärlden och det här är bland det värsta jag varit med om.


22 kommentarer:

Ina sa...

Hej igen!

Jag läser din blogg lite då och då så det är inget konstigt med det. Förlåt om jag sårade dig men det jag menade var att om du hade gått längre in i graviditeten hade det varit ännu värre. Ibland vill naturen något helt annat än en själv, som sagt jag har ju själv varit med om det. Jag hoppas verkligen att det går bra för er denna gång.
/Ina

MammaMört sa...

Alla sköter sin sorg på sitt eget sätt! Även om man själv varit med om en liknande händelse, så handlar det ju om två helt skilda människor som upplever saker helt olika. Jag önskar er verkligen ALL lycka och håller alla tummar jag har för det lilla pyret i magen! Det är en helt otrolig och underbar känsla att bli förälder!
/ Ännu en blivande januaribäbismamma

Johanna sa...

Hej!

Jag tycker (som jag har skrivit till dig många gånger förr) att det är fantastiskt att du bloggar om din graviditet och din sorg så öppet! Du hjälpte mig i min sorg och säkert fler med mig! Fortsätt att blogga om det som känns bra för dig! Kram

Johanna /Kaffe med drömmar

Anna sa...

Att överhuvudtaget ha åsikter om någon annans sorg är så omoget och klantigt så jag finner inga ord! Strunta i dessa dumma kommentarer och var dig själv. Vi är många här ute som följer din blogg! Stor kram till dig och må så gott i sommar! Anna

Åsa sa...

du har din sorg o den ska du ta hand om på allra bästa sätt. Jag har också haft flera missfall o alla har varit otroligt jobbiga o sorgliga..dem har varit en process att gå igenom tillsammans med min älskade..o missfall är jobbiga oavsett när det blir. Jag vill ge dig kraft att fortsätta den väg du valt o jag lovar att du har många läsare ute i bloggvärlden som vill läsa det du skriver, jag är i af en.
Varma kramar Åsa

Peace of cake - Evelina sa...

Fruktansvärt lågt av Ina. Vem tror hon att hon är som har rätt att ha åsikter angående något så privat som sorg?
Jag sörjer också mitt majbarn, trots att det togs från mig i v.9. Det var älskat och efterlängtat från första stund. Vissa kanske inte känner den kärleken direkt, men jag gjorde det. och jag vet att du gjorde det.

STOR kram till dig fina Mia!

Loella sa...

Ina har ingen rätt att bedöma varför eller när i graviditeten det är "värre" att få ett missfall. Det är alltid lika fruktansvärt att förlora ett barn - oavsett!

Tycker det verkar rätt korkat av Ina, och jag hoppas att hon tänker till lite mer nästa gång hon har liknande åsikter!

Pia sa...

Kæreste Mia,

Jeg tror inte att alla forstår, att det er noget helt andet at gå frem til vecka 11-12 och tro att alt går fint - og så få kastet i hovudet på scanningen at fosteret er dødt - det er svært att acceptera, og det gør ondt! Føler med deg i din frustration og sorg!

En stor kram fra meg:-)

Anne-Lise, blogg.mingard.se sa...

Nu känner jag inte dig, men dina inlägg om missfallet berörde mig starkt att jag ville skicka dig en liten tanke.
Tycker att det är bra att du skriver om det som har hänt, är övertygat om att det hjälper många andra som kanske har svårare för att prata om det. Själv hade jag blivit helt förkrossad av ett missfall.
Ta hand om dig!!!

Kram Anne-Lise.

Mirka sa...

Hejsan! Jag brukar inte kommentera men jag måste nog göra det nu för jag blir så förbannad på folk som inte kan låta bli att häva ur sig elakheter. Har man inget vettigt eller gott att komma med så kan man likaväl vara tyst. Man är ingen bättre människa om man tror att man kommer och tillrättavisar om någon annans känslor. Fy SÅ sur jag blir. Jag har inte en aning om hur den här kommentaren såg ut, men jag hoppas verkligen att den här Ina kan ta mod till sig att be om ursäkt. För sitt eget samvete åtminstone. Jag fattar inte hur folk kan sova gott om nätterna när de säger elakheter till andra.

Läs en annan blogg Ina om inte denna stämmer överens med dina förväntningar. Varje blogg har faktiskt en person bakom, MED känslor, tro det eller ej.

Smått och gott hos Lina sa...

Hej vännen.

Känner att jag vill kommentera detta. Jättetråkigt för dig att behöva få en sådan kommentar. Kan bara tänka mig att det kändes jätte hemskt. Ingen kan veta hur något känns för en annan. Eftersom jag jobbar på en avdelning där vi sköter om kvinnor som får missfall har jag sett massa olika reaktioner. Har skött om allt från dom som mister sitt barn i väldigt tidigt skede som vecka 6 till senast förra veckan en som miste sitt barn i vecka 21+6. Hur skulle det gå om jag skulle börja förklara för dom hur ledsna dom får vara? Du som bara är i vecka 7 får inte vara ledsen men du i vecka 15 kan vara lite ledsen, gråta får man göra först i vecka 17. Nej, så kan man ju såklart inte göra. Det är så personligt och alla har rätt till att sörja på sitt eget vis. Jag vet inte vad de har i bagaget som påverkar deras reaktioner.
Ina verkar helt enkelt inte veta bättre utan bara tro alla reagerar som hon. Hoppas hon har lärt sig av det här så hon nästa gång hon möter någon i samma situation inte gör samma stora misstag.
Vi är många som följer din blogg och det skulle vara väldigt synd om du slutade med den. Din öppenhet beundrar jag och tycker det är starkt av dig. Hoppas verkligen du fortsätter!
Kramar Lina

Ina sa...

Nä, nu känner jag att jag nog måste förklara detta igen eller rättare sagt försvara mig. Det var värst vad många det var som hade en åsikt om detta och det har ju alla rätt till, eller hur? ÄVEN JAG!!! Till er som INTE läste min första kommentar eller DEN ANDRA heller, hur kan ni då kommentera MIN kommentar??? Mirka, om du vore läskunnig och läste den första kommentaren i detta fält så står det "förlåt om jag sårade dig, men..." . Jag får väl förklara min första kommentar IGEN så ALLA som har en annan åsikt även kan läsa min: Det första jag skrev var att jag förstår att hon fortfarande är ledsen över missfallet men det jag har reagerat på i inläggen ang deras missfall är att hon får det att låta som om de har förlorat ett fullgånget barn el liknande och det jag sen skrev var att jag tror att hon skulle tycka det var värre om hon hade gått längre. Jag har själv varit med om det och försökte tänka att om det nu behövde hända är det bättre nu än längre fram i graviditeten. Men detta är MIN åsikt och den har väl jag rätt till som alla andra???!!! Det handlar inte om elakheter osv om någon annan utan om min tanke bakom ett missfall!!! CARPE DIEM är mitt råd till er, lev i nuet istället för att sörja gårdagen!
/Ina

Smått och gott hos Lina sa...

Ina, visst har man rätt till en åsikt, men ibland kan man hålla tyst om ens åsikt är väldigt sårande. Att förklara för någon som mist sitt barn att det "bara" är ett embryo, vad hjälper det? Tror du att Mia ska tänka; "aha, det visste jag inte, vilken tur du skrev det så slipper jag sörja"?? För vissa är de gravida med sitt barn från första stund tills de får träffa sitt barn, andra tänker mer medicinskt och kallar det för embryo och foster.
Man kan tycka och tänka, men frågan är varför du var tvungen att skriva det?? Tror du att man vill sörja gårdagen om man kan låta bli? Vad vet du om orsakerna till att Mia fortfarande sörjer sitt barn hon aldrig ens fick träffa? Bara för att du inte gjorde det? Det borde räcka att Mia skriver att hon är ledsen, att hon sen måste börja förklara sig är helt oacceptabelt att be om.

Mia är min vän och det gör ont i mig att hon ska behöva läsa kommentarer som dina!
/Lina

Hem och Lycka sa...

Ina - nu får det vara nog, du är inte välkommen in hit längre. VAR har jag påstått att jag gått längre i min graviditet än vad jag gjorde?? Jag har aldrig skrivit att vi förlorade ett fullgånget barn, jag har skrivit att vi fått missfall och det kan ske från start till sen graviditet. Det gör mig fruktansvärt ledsen att få en sådan kommentar slängd i ansiktet. Om du läser tillbaka har jag skrivit öppet hela tiden om missfallet, sorgen och hur livet gått vidare efter detta. Du är nog den mest känslokalla människa jag stött på i bloggvärlden och det här är bland det värsta jag varit med om.

/Mia

Ina sa...

Om man inte vill läsa andras tankar och åsikter om saker och ting man skriver om borde man kanske inte skriva om det på en blogg där det finns ett kommentarsfält, eller??? Jag har ALDRIG skrivit att man inte ska sörja!!! Jag har gjort det själv, även om inte du tror det. Jag skrev bara att JAG tror att man skulle uppleva det ännu värre om man går längre in i graviditeten. Efter flera fullgångna graviditeter efter mitt missfall så känns det verkligen så att det hade varit ännu värre om något hade hänt längre fram i graviditeterna men det är min personliga tanke bakom det hela och den har jag verkligen rätt att ha!!!
/Ina

Hem och Lycka sa...

Ina - visst kan man ha åsikter men åsikter angående hur man sörjer kan man ta i ett forum generellt och inte hoppa på människor som är ledsna och sörjer. Förstår du inte varför kan jag inte ens förklara för dig, det är rätt givet och som du märker är du rätt nedröstad här. Lär dig skillnaden mellan en blogg och en diskussion eller ett forum.

Och såvida du inte vill att jag hänger ut dig med personuppgifter via ditt ipnummer så lämnar du min blogg omgående och visar dig inte här igen.

Mia

Anonym sa...

Ina - vad får du ut av att hålla på som du gör? Jag inser dock ganska snart att du inte förstår varken hur du själv framstår som medmänniska utifrån dina kommentarer, eller vilken skada de frambringar hos den det berör. What is there not to understand? Varför tar man tillfälle att överhuvudet taget ifrågasätta en anledning till sorg? Vad drivs du utav?Vad är du för en människa egentligen? Vad vill du? Vad har du för problem som gör att du inte kan inse att du har fel och agera utifrån det vi andra, rakryggade männsikor? Jag hoppas att våra vägar aldrig möts för jag avskyr den mentaliteten du visat oss här i dina kommentarer. Visst har du rätt enligt lagen om yttrandefrihet att framföra dina åsikter offentligt, men vem har sagt att det är okej att såra andra? Och varför göra det mot en människa som känner sorg och behöver medkänslor? varför här på en trevlig blogg med jättefina, tankfulla inlägg? Är du avundsjuk för att du saknar takt och ton, saknar du något annat i ditt liv som gör att du måste lägga näsan i blöt. Nu tycker jag att du gör som alla vi andra här inklusive Mia själv önskar, ta ditt pick och pack och hör av dig till något forum där du kan få hjälp och utlopp för dina behov att framöra dina åsikter. Ge dig av. Sparka på någon som står upp, om det är absolut nödvändigt.

Mia, kämpa på, don't let it get to you. Jag läser din blogg till och från, den är jättefin och du tar fantastiskt fina foton. Tack för filmtips vi använt här hemma. :) Hälsningar Daniel

Cissi sa...

Jag förstår Ina när hon skriver att det hade varit värre om du var längre gången i graviditeten, men det är ju en ren självklarhet. Ju längre man burit på barnet desto svårare blir det. Det som gör att folk uppfattar Inas inlägg elakt är att hon jämför med sig själv, vilket man ALDRIG kan göra då alla människor upplever saker olika och är olika helt enkelt! Man kan ta ett exempel; Jag har haft en hund i hela mitt liv som betytt otroligt mycket för mig, och så dör den. Min sorg blir outhärdlig, för mig. En annan som förlorar sin hund, men som också förlorat en mamma, syskon eller så tycker inte att hundens bortgång är lika jobbig då de redan gått igenom sådan sorg. Vet inte om mitt exempel är speciellt bra, men det tog jag snabbt ur luften för att visa att man ALDRIG, kan jämföra sorg och hur dåligt någon mår av något! STÖTTA istället, och försök förstå att denna personen finner det jobbigt, även om Du inte hade gjort det!

Jag tycker om din blogg jättemycket och tycker du är stark som skriver om allt! :)
Kram Cissi

Grodmamman sa...

Som sagt, man kan inte jämföra olika människors sorg. Har själv haft två missfall i v 10-11 där barnet dött i v 7-8 och jag sörjde särskilt det första väldigt länge.
Självklart är det värre att missta ett barn längre fram i graviditeten då man känt sparkar, magen har växt o s v, men sorgen finns där i vilket fall.
För mig har det varit ett barn från den dagen jag gjort graviditetstestet.
Hoppas verkligen inte att du slutar att blogga Mia!:)
Ta hand om dig och njut av din graviditet även om jag förstått att du inte mår så bra just nu, men förhoppningsvis går det snart över!:)
Kramar

ias Corner sa...

Jag hoppas verkligen inte du slutar blogga, stanna kvar!

Jag har haft missfall i vecka 8 och har gått igenom fler efter det och försökt i 4 1/2 år för att tillslut få hjälp med IVF för att få vår Jonton, så jag förstår precis din sorg, när missfallet än skedde - tiden spelar ju ingen som helst roll, det är barnet, känslan, glädjen som dör, inte tiden!!

Jag sörjer själv vårt första barn, vi fick aldrig fler, jag fick missfall igen - så någon som "efter flera fullgångna graviditer" kan ju bara tacka SIN lyckliga stjärna att allt slutade så underbart för dem! Det är tufft när man står där, ett par år senare och inser att man "bara" fick en enda chans, när så många andra får fler!

Reaktionerna jag fick efter vår sons födelse och det missfall jag fick efter honom, var bla "Varför sörjer du? Du har ju iaf Jonton?" "Men du har ju ETT barn, varför ska du har fler?"
Hur i hela världen kan man vara så okänslig?? Det handlar väl inte om att Jonton inte är vårt ALLT, det handlar om längtan efter en stor familj, med syskon, barn som har varandra! Om folk visste vilket rent helvete jag gick igenom för att få Jonton, skulle de nog passa sig för att fråga varför det inte "räcker med honom"!!

Stå på dig, tjejen!! Sluta inte blogga! Om du vill dela din grav med oss andra, gör det!! Vi är glada för din skull och vi står i Sveriges alla hörn och hejar på er!

Stooor kram!

Terese sa...

Jag skickar en stor kram. Jag har själv haft ett missfall innan jag fick mina söner. Det var fruktansvärt tungt. Precis som för dig Mia så dog mitt barn tidigare i graviditeten och jag bar det till v 12. Flera veckor till av drömmar, hopp, framtidsplaner och kärlek. Min kropp ville inte släppa taget. Idag är sorgen inte lika närvarande för dagarna är fyllda av allt runt mina närvarande barn. MEN den var så stor då...den var så tydligt under mina kommande graviditeter. Den gjorde att jag idag lever med en stor respekt inför miraklet att få barn. Det finns ingen anledning att förminska och jämföra olika människor sorg. Varför måste vi rangordna vems sorg som är störst. Att jämföra sorg är som att jämföra kärlek. Å för mig så var mina barn, barn från första stunden. Vi hade skapat ett barn, aldrig embryon och foster. Så jag sörjde barnet jag aldrig fick å jag anser mig ha rätt till det. Hurvida någon annan skulle uppleva en större sorg om de mister sitt barn i v 30, som bebis, som 3 åring, som 10 åring som 18 åring. Det har inget med min sorg att göra.Mia du hjälper andra genom ditt bloggande och det var precis sånt jag ville finna när jag stod där mitt i min sorg.

Jennie sa...

Jag lider verkligen med dig :( hur man kan uttrycka sig så här förstår jag inte heller. Usch.. Du är stark och jag hoppas att allt kommer gå bra för er!! Ni är så värda erat liv i din mage :) Kram Jennie